Abba, engelsk tv-kock och jag.

När jag hjälpte til med en brittisk tv-produktion med Valtine Warner

För ett tag sedan hjälpte jag till med en brittisk tv-produktion att finna matlandet Sverige. Jag trodde det från början i vilket fall. Nu vet jag inte riktigt hur det kommer bli.

Produktionen, som är en tv-serie med 10 stycken halvtimmeslånga avsnitt  kommer att utforska det skandinaviska matundret. Programledare är den sympatiske engelske tv-kocken Valentine Warner.

Så hur kommer jag in i det hela? Det började en afton förra året då jag talades vid med Chloë som är tv-producent på produktionsbolaget Rockabox Media i London. Hon la upp planerna för tv-programmet, men behövde hjälp med att hitta ställen de kunde filma på.

Vi pratade om surdegshotell, Niklas Ekstedt och ekogårdar. Mitt upp i allt frågade jag henne hur det kom sig att hon kontaktade mig och inte någon mer känd svensk matprofil. Jag måste erkänna att hennes svar gav mig en lite egoboost (ej att förväxla med boken en ”entrepenör” som driver verksamheter i konkurs har skrivit).

Chloë sa att mitt namn hade kommit upp på produktionsbolaget genom Matbloggspriset och andra ställen där jag (på engelska) hade skrivit om svenskt matbloggande.

Vi kom givetvis in på matbloggande efter det, och det var rätt så trevligt att höra att de via Matbloggspriset hade börjat utforska svenska matbloggar och kommit fram till att Sverige måste ha mest matbloggar i världen per capita.

De ville också vara med när Matbloggspriset delades ut, tyvärr så delas priset ut efter deras deadline för inspelningarna.

Nåväl. Jag och Chloë talades vid flera gånger på telefon och via epost i jakt på ställen som skulle passa in. Jag ringde till Urban Delis surdegshotell och jagade rätt på den nye ägaren  för strömmingsvagnen på Slussens telenummer och en del annat.

Jag fattade att ställena jag valde ut måste vara tv-mässiga, även om korvfabriker i västerort är något som är intressant personligen, så tror jag kanske inte det är lika intressant för en brittisk tv-publik i den här typen av program.

Kom med lite ideér som att besöka Karolina Lisslö & Josefina Oddsbergs Bee Urban och Bondens egen marknad utöver Cajsa Warg och de ”vanliga” ställena man kommer att tänka på. Ville också få med Görvälns slott av helt egoistiska anledningar då den bästa restaurangmaten jag någonsin ätit var just där.

Det fanns som sagt väldigt mycket att välja medan. Fick också uppdrag att ordna fram kontakter med både norska och framför allt danska foodies.

Men jag började fundera lite var programmets riktning gick mot efter ett tag.

Fick mejl om att någon på produktionsbolaget vill ha med ABBA på något sätt. Ishotellet i Jukkasjärvi skulle givetvis också vara med. Jag förstår det här på något sätt, ABBA är stora i England, och något som förknippas med Sverige, ishotellet är också en plats som är världsberömt och unikt.

Men jag kunde inte låta bli att känna att planen att serien från början skulle vara ett riktigt ”foodie”-program. Nu kändes det lite mer som att det handlade om att visa tv-publiken på de brittiska öarna vad de redan förväntar sig se.

Vi får se hur programmet blir, och vad som kommer vara med i det. Kommer förmodligen ha kontakt med dem i juni då de skall fortsätta inspelningarna i Stockholm (försökte få med västkusten också, men det kändes inte som jag fick så mycket gehör på det). I vilket fall som helst så tror jag det kommer innehålla en hel del kul. För vi i Sverige älskar ju att se Sverige ur ett annat perspektiv än vårt eget.

”Valentine Warner’s Scandinavian Cookbook”  säsong 1 är tio stycken 30 minuters porgram och kommer börja sändas i slutet av 2013 på den UKTV ägda kanalen Good Food.

 

/Christopher Anderton

Använd rester från julmaten

Så nu sitter jag här, och säkerligen ni också, väldigt mätta efter julens frosserier. Jag är fruktansvärt trött på allt som har med julmat att göra. Givetvis finns det allehanda rester som jag genom viljestyrka och med ett högljutt och tillika färgrikt språk försöker äta upp nu i dagarna. Gillar inte att slänga mat.

Jag känner mig mycket glad att det finns andra matbloggare därute som är så duktiga på att ta tillvara på maten som blev över. Själv är jag märkligt fantasilös när det gäller att göra något annorlunda med julbordets rester. Så ett uppriktigt tack till er som delar med er av era kunskaper och inspirerar andra.

- Öhmans Mat & Vin har en hel del blogginlägg om julrester
- PickiPicki trollar med rester
- Monika Ahlberg använder sig av dadlar som har blivit över
- Husmorslisas 10 recept på resterna från julmaten
- Salt & peppar gör pyttipanna
- Lotta Brinck gör ostsås till pasta och lite annat roligt

Mattrender och förutsägelser inför 2013

Mattrender 2013Jag såg till min glädje att min vän och tillika medarbetare i Matbloggspriset Kinna Jonsson hade skrivit om vad hon tror kommer bli 2013 års mattrender. Ni kan läsa det här. Jag tänkte försöka mig på något liknande. Jag brukar vara rätt så duktig på att förutse saker, men å andra sidan så trodde jag att Apples iPod skulle bli en spektakulär flopp i en IT-tidning när det begav sig.

Jag snor Kinnas upplägg med några tillägg.

Kött

Industrins lobbyorganisationer kommer jobba ännu hårdare än tidigare. Branschorganisationen Svenskt kött kommer få stöta motstånd från intresseorganisationer från utlandet (Spanien t.ex.) som etablerar sig i Sverige. Vi kommer få höra mer om styckningsdetaljer och hållbar produktion. De som har mat som intresse kommer att få lättare än på många år att köpa kött direkt från bönder. Både via nätet och vid nyöppnade gårdsbutiker.

Vi kommer också se en ökning av vilt i livsmedelsbutikerna. Det är inte tack vare Per Moberg, utan strävan efter småskalighet och nya rena smaker.

Den stora massan kommer dock bry sig väldigt lite. Priserna kommer fortsätta att pressas och likaså kommer importen öka. Vi ser också mer storpack av kött i lågprishandeln, vilket leder till en högre konsumtion, och likväl också ett högre matsvinn.

Frukt och grönt

Säsongsbetonat och närodlat kommer vara nyckelordet bland alltfler krogar och matintresserade. Vi ser att gårdar med hållbar odling uppmärksammas mycket mer. Artiklar om hur man skapar sig en egen ört- och grönsaksodling i köksfönstret kommer vi se mer av i tidningarna.

Den gemene svensken kommer mer än tidigare välja närodlat när de har möjlighet, även om de intresserar sig mer för priset än något annat. Där vilar ansvaret tungt på livsmedelsbutikerna, vilka också kommer att satsa mer än någonsin på att utbilda sina kunder.

Bakning

Fler lokala och ”riktiga” bagerier kommer ta plats i brödhyllorna och kommer också att hålla hyfsade priser sett till konkurrensen från de stora brödfabrikerna. Vi kommer använda mer frukt i våra vardagsbröd än tidigare, och efterfrågan i livsmedelsbutikerna efter olika typer av ekomjöl kommer fortsätta att öka.

Fisk

Många livsmedelshandlare har inga rena fiskdiskar. Tidigare så hade i princip alla livsmedelsbutiker en riktig fiskdisk. När jag var yngre och sportfiskade mycket så kunde jag gå in i min lokala butik och sälja fisken direkt. Numera kanske man är orolig för kvicksilver- och dioxinhalten i fisk från främst Östersjön. Men likväl så kommer en del butiker att se ett ökat intresse för fisk, och kommer därför öppna upp fiskdiskar som har annat än odlad fisk från utlandet.

Det kommer inte bli många butiker, men ändå en start. Det kommer ökade krav på en fiskmarknad i Stockholm där fisken inte har tagit en omväg via Göteborg och tillbaks igen. Efter hårt motstånd från fiskgrossister i Göteborg så kommer det gå igenom i slutet av 2013.

Övrigt

Färdiglagad mat kommer att fortsätta öka i handeln, likaså snabbmat. Det kommer inte göra speciellt stor skillnad att tillverkarna försöker hålla smaktillsatser borta. Folk bryr sig mycket lite om sådant och är bara ute efter tidsvinsten i ett allt mer stressat samhälle. Men man kan även se ljus i mörkret.

Det kan vara en arbetskollega eller liknande som är matintresserad och genom sitt engagemang för mat få andra intresserade. Jag tror (och hoppas) vi får se mer sådant under 2013.

När jag arbetade på kontor så gjorde jag något liknande. Flera av mina kollegor som mest handlade pizza och kebab på lunchen började tröttna på den ensidiga kosten och tittade nyfiket på den maten jag hade med mig. Jag missionerade om vinsterna i både smak och kostnad att göra egen mat kontra snabbmaten de åt.

Till slut så började folk laga mat och baka själva (min fd chef är något av en surdegskung nu) i mycket större utsträckning än tidigare. De i sin tur påverkade andra.

Rom byggdes inte på en dag. Men för att förändra världen så måste man börja med sig själv, och de runt omkring dig.

Den makalösa julen

Den makalösa julen

Snart är det julafton. Det är en högtid då många svenskar får hybris över sin egen påstådda godhet. De ger 30 kronor till en hemlös man och känner en varm känsla i hjärtat över sin godhet. Lite som när man kissar på sig och känner något varmt och fuktigt ta sig långsamt nerför byxbenet.

JulhandelAtt ge sig ut och inhandla saker är en fullständigt omöjlig uppgift. För i butikerna är det fullt av människor som maniskt letar efter saker att ge bort i julklapp till folk som redan har allt. Det är nästan sensationellt att se en sådan stor mängd människor springa runt som en stor förvirrad organism styrd av marknadskrafterna. Det stora mysteriet är varför folk är fullkomligt usla på att planera sina inköp. Så fort julen närmar sig så är det som hela svenska befolkningen kommer på att det är jul, och att julklappar måste inhandlas. Ungefär som julen var något nytt. Det är lite som med SL. Varje vinter så blir de fullständigt chockerade över att det snöar på vintern.

Julmaten är också ett märkligt kapitel. Varje år så skriker alla publikationer som handlar om mat ut att de har julspecial. Även kvällstidningarna hakar med bilagor som handlar om julmaten och hur man på bäst sätt skall laga till den.

Jag vet inte hur man tänker när man sitter på redaktionerna. Det är ju samma mat varje år. En del försöker vara lite märkvärdiga genom att stolt deklarera att deras tidning innehåller alternativ julmat. Dessa brukar innehålla ”marockanska köttbullar”, ”skaldjursjul” och andra mer eller mindre exotiska recept. Varför inte bara spara in pengar och tid till återanvända recept från 70-talet? Ingen kommer märka något, och ingen kommer heller bry sig, för folk kommer ändå laga samma mat som de alltid har gjort.

Nu kanske någon vill protestera, men jag vågar ändå påstå att i ett land där väldigt många blir rasande över att det amerikanska Disney klipper bort några sekunder av nidbilder på svarta och judar från 30-talet (det är ju tradition!) skulle äta någon annan julmat än vad de alltid har gjort.

Traditioner är viktigt tycker många. Julen är en av de traditioner som vi håller hårdast på. De som är hårt troende kristna talar om kärleksbudskapet och om jesu födsel (som ingen vet när han föddes, men det är petitesser när man skall fira). Andra firar genom att konsumera stora mängder mat, alkohol, julklappar och sitta framför teven och se på ”Kalle Ankas jul”.

Vi äter runt 9000 ton griskött varje jul, spenderar 65.2 miljarder kronor till julklappar och dricker över tre miljoner liter glögg, 2.3 miljoner liter julöl och 1.3 miljoner liter brännvin.

Någon måste sätta stopp för det här vansinnet. Men tills någon gör det så skall jag planera julmiddagen (såg ett recept i Allt om mat som jag måste pröva), slå in julklappar (den automatiska grytomröraren!), köpa en gran samt sätta in 60 kr till SOS-Barnbyar.

Den nakna maten

Body sushi

Jag satt och såg på en spektakulär scen i en b-film för ett par dagar sedan. Filmen handlade om Yakuzan, den japanska maffian. I scenen så låg det en fullständigt naken kvinna på ett bord. På delar av den nakna kvinnokroppen så hade det mycket omsorgsfullt lagts ut sushi. Ni har kanske läst eller sett företeelsen själva, men jag tyckte ändå scenen var mycket intressant.

Tydligen är det här ett rätt så udda sätt att servera mat på. Man kan tro att det är väldigt vanligt i Japan, där porrfilmsindustrin går ut på att göra de mest udda filmproduktionerna i världen (könsbehåring är censurerat) för en publik som kanske inte gillar vanilj.

På det japanska sexforumet forsex, så kan man läsa om hur unga japaner blivit väldigt förvirrade över fenomenet. En del trodde först att det var en urban myt, och del andra hade aldrig hört talas om det. En japan som kallade sig för Takahiro trodde att det kom från Sverige.

Funderade lite på om jag själv skulle vara med på något liknande. Som deltagare eller som serveringsfat (det finns män som gör det också). Kände lite motstånd mot att se mig själv naken i den rollen. Mest för att jag har bytt ut mina sixpacks från tonåren till en mage som inte direkt drar beundrande blickar till sig.

Att betala för att äta sushi från en naken kvinna kände jag spontant att det inte skulle vara så aktuellt. Jag gillar inte sushi så mycket (jag försöker lära mig!) och nakna kvinnor har jag sett tidigare. Inte heller skulle jag bli sexuellt attraherad av situationen. Skulle kunna bli en ytterst märklig stämning om någon i rummet skulle få en kåt blick.

Jag finner det lite spännande att det här vållat debatt i Japan. En del är förbannade för att övriga världen får en snedvriden syn på japaner. En feministorganisation i Tokyo tycker att det är objektifierande. En annan feministorganisation tycker däremot tvärtom, att nakenhet och sexualitet är ett sätt att kämpa mot gamla och unkna värderingar.

I Kina, där fenomenet har spritts sig till så blev kommunistledarna väldigt irriterade och ordnade fram en speciell lag som förbjöd människor att äta mat från nakna personer. De äldre männen i kommunistpartiets lagutskott motiverade lagen med att det var ett hot mot folkhälsan.

Utövarna tycker att det är konst, och inget annat.

I väst så är man mycket fascinerad över det här. Det finns fler ställen i USA och i England som erbjuder ”body sushi” 2012 än i hela japanska historien. Givetvis så slänger man in att det är en uråldrig ”österländsk tradition” med en andlig och ”mystisk” mening. Ungefär som de där plastspikmattorna som var så populära för ett par år sedan. De marknadsfördes med att de var tillverkad med uråldrig indisk teknik, och dessutom var välsignade av en guru. I Indien så marknadsfördes de som ”svenska spikmattor” som förmodligen hade blivit välsignade av en psykiskt sjuk man prydd med ett stort vitt skägg.

Att äta från en naken kvinnokropp kan tolkas som att gå tillbaks till tiden då man ammade. Eller något sådant där. Hur de menar med de män som utövar det här vet jag inte, och vill nog inte veta heller. Amerikaner.

Det finns också regler (amerikanska) som är mycket underhållande.

  • - Du får inte tala med den som agerar serveringsfat
  • - Du får inte vidröra serveringsfatet
  • - Ätpinnar är de enda godkända besticken
  • - Du får inte göra sexuella närmanden
  • - Du måste vara ett med naturen

  • Att ingen har kommit på en svensk variant som man kan marknadsföra internationellt finner jag förbryllande. Istället för sushi så skulle man kunna ha ett smörgåsbord, och istället för en naken kvinna (eller man!) så kan man ha en person i folkdräkt. Jag tror många skulle finna det väldigt exotiskt, och samtidigt lite kittlande att äta en bit bröd med räkor och ägg på från en svensk klädd i dalarnas folkdräkt. Det skulle vara en uppslupen stämning skulle jag kunna tänka mig.

    Vad sägs om det?

    Faktaruta

    Nyotaimori heter det när det är en kvinna som agerar i rollen som serveringsfat. Den manliga versionen heter Nantaimori.
    Här kan man också se ett klipp från en trendig New York-restaurang som hade ett ”body sushi”-event (YouTube).

    Herr Anderton på vinkällaren Grappe

    Herr Anderton på Grappes
    Jag var och drack vin på vinkällaren Grappe för ett tag sedan. Det kändes lite spännande, då detta etablissemang är en medlemsklubb. Jag har alltid haft en romantisk syn på exklusiva medlemsklubbar. Jag tänker mig en stor lokal med mycket mahogny och stora bekväma läderfåtöljer. I denna lokal så sitter det äldre gentlemän och läser tidningar medan de smuttar världsvant på sin konjak.

    När jag gick med raska steg mot Grappes så kände jag mig lite nervös. Skulle jag passa in där? Jag hade förvisso en klubblazer från Tiger, Filippa K byxor och ett par svarta skor från en skomakare i Cambridge. Jag var tvungen att stanna upp och ett kvarter innan och visualisera mig hur jag står upp och berättar för gentlemännen i lokalen om min senaste tigerresa till Indien. Mina fantasier har en stark dragning åt 1920-talet.

    När jag kliver in på Grappes i sällskap med vinkännaren Fredrik Schelin, så är den första personen jag ser Carl Jan Granqvist. Carl Jan har jag stött på i de mest underliga sammanhang. Första gången var på ett öppnande av gayklubben TipTop som låg på Sveavägen. Carl Jan hade tydligen ett finger i spelet när det gällde köket. Vi speciellt inbjudna bjöds på en trerätters meny med avec och större mängder snaps och hade det väldigt trevligt. Jag tror det var just när jag började känna av en viss berusning Carl Jan ställer sig upp mitt bland borden och låter meddela att han skall hålla ett tal.

    Det var ett mycket förvirrande tal för oss gäster. Folk förstod inte så mycket av vad Carl Jan hade sagt. Men en del berättade att Carl Jan just hade kommit ut som bisexuell, vad det nu hade att göra med TipTops kök.

    På Grappes vinkällare stod han leende och tog emot gäster i egenskap som ägare. Jag nickade snabbt till honom när jag gick förbi för att hänga av mig min rock. Jag tror inte ens han såg det, vilket gjorde att jag kände mig dum i huvudet.

    Gick på bekvämlighetsinrättningen för att svära lite till mig själv över min hälsning. När jag kom ut så hade Fredrik försvunnit och jag fick bege mig på jakt efter mitt försvunna sällskap. Jag lyckades vandra in bland ett sällskap rundlagda män som skålade i ett större rum. De tittade på mig och undrade vem jag kunde vara. Kanske trodde männen att jag var en kaffepojke. Jag försökte skyndsamt ta mig därifrån och hamnade i köket, där en snäll kvinna frågade var jag skulle och visade mig dit jag skulle.

    Där satt Fredrik, mina vänner reklammannen Pär Gamlin och Herr Daniel Fritzdorf. Jag måste säga att det blev ett glatt möte när jag kom fram till bordet. Den där speciella känslan när man träffar gamla vänner efter en längre tid där man inte har setts.

    Alla hade tagit med sig en flaska rött vin till kvällen, något som alltid är spännande. Givetvis så var jag i en samling med män som kunde sina viner. Jag kan ingenting om viner, utan tycker mest om att dricka dem. Vinet jag hade med mig var något som lät väldigt trendigt. Ett ekologiskt rödvin från Argentina som heter »Cameleon«. Det var det jag hade hemma, och jag vet inte ens hur den har hamnat i mitt hem. Jag googlade på vinet, och det hade fått rätt så bra recensioner.

    Mitt vin smakade skit. Pär, som älskar att få gnabbas med mig drack vinet med en illa dold avsmak. Hans betyg på vinet var att det smakade ”skit”. Fredrik, som ändå är en vinkonnesör höll masken och sa inte så mycket, förmodligen för att inte såra mig. Herr Fritzdorf gjorde som mig och tänkte på barnen i Biafra som inte får sitta och dricka vin, och drack upp det som hade fyllts på i hans glas.

    Jag kände att det var tur att det fanns en väl tilltagen ostbricka. För gommen var fylld av en slags underlig bismak från mitt ekologiska vin, och jag fyllde min mun med blandade ostar när ingen såg.

    Stämningen var ändå vad man kan kalla hög trots mitt skitvin, och när vi lämnade Grappes så hade jag lite olika känslor. En viss salongsberusning, som jag kallar för det »gyllene ögonblicket« då allt är som mest perfekt. Något som författarinnan Anne Rice myntade en gång. Jag kände också att Grappes vinkällare inte alls var vad jag hade tänkt mig. Det var givetvis ett spännande ställe, men när jag var där så märkte jag att mitt sällskap satt med helt vardagliga kläder. Det var bara jag som stroppade runt med klubblazer och försökte se märkvärdig ut. Men samtidigt så var det skönt att folk var så avslappnade och inte alls var så ”stiff upper lip” som man skulle ha sagt i England.

    Utanför så tänkte jag att det i princip bara var män som gäster på Grappes. Varför vill inte kvinnor ha sina viner i Carl Jans vinkällare? Har jag ens träffat på någon kvinna som har vin som intresse? Jag tror inte det, och jag är lite förundrad över det varför det skall vara på det sättet. Jag skall fråga Fredrik nästa gång jag får tillfälle, och möjligtvis en genusvetare som kanske kommer ondgöra sig över sakernas tillstånd.

    Dramaturgi i matprogram

    Dramaturgi i matprogram
    Ibland så brukar jag se på matprogram som är av typen ”reality tv”. Alla sådana program har en rätt så tydlig dramaturgi. De medverkande är inte skådespelare, men styrs på samma sätt som om de vore det.

    Om vi tar t.ex. Gordon Ramsay så är han huvudrollsinnehavaren och stjärnan i sina program. Där kan han leva rövare genom att svära, vara dryg och allmänt svinig mot folk. Det också det han är mest känd hos den breda massan. Men det fungerar bra, för det har en chockfaktor och vi tittare tycker det är underhållande med ”bad boys” i rutan. Vi leker med tankarna om hur vi själva skulle reagera om vi var med i hans program och blir kallad för ”donkey”. Vi skulle tycka det var rätt så skoj faktiskt. Som om vi medverkade i en pjäs.

    Vi fantiserar också om att kunna stå och skrika kreativa okvädningsord till folk. Vi gör det inte i vanliga livet för det inte är okej, men teve är inte på riktigt tänker vi.

    Detta gäller dock bara för män. Om en kvinna skulle svära i teve så skulle tittarna tycka det vore ytterst opassande.

    Ett exempel är Jennie Benjaminsson som medverkade som tävlande i första säsongen av Sveriges mästerkock i TV4. Under själva tävlingen så kunde rätt så mycket svordomar höras från de deltagande. Detta var givetvis inte något som man fick se så mycket av i den klippta och redigerade versionen av programmet, vilket är förståeligt. Produktionsbolaget Meter, som producerar programmet åt TV4, kände förmodligen att de behövde förstärka en del karaktärer i Sveriges mästerkock. Jennie Benjaminssons karaktär förvandlades under ett avsnitt från en ung 18-årig tjej med talang för matlagning till en tjej som svär som en sjöman. På det så hakade Aftonbladet på med artiklar där man rent av fabricerade citat från Jennie Benjaminsson i den allmänna yran om att man nu har en svärande ”bitch”-karaktär i Sveriges mästerkock.

    På nätet så kunde man läsa hur arga tevetittare vräka ur sig både det ena och det andra om Jennie Benjaminsson. Hur hon var dryg, bitter och var den ”gnälligaste otrevliga barnungen som stått framför en tevekamera”.

    Nu gick det ändå bra för Jennie, men det var nog inte tack vare produktionsbolagets kreativa klippning och redigering.

    Om vi går vidare på dramaturgi så kan vi kika lite närmare på Gordon Ramsays Kitchen Nightmares (svenska versionen heter Kniven mot strupen). Där är upplägget att Gordon tar rollen som hård men rättvis machoman som kommer till en restaurang går dåligt. Uppdraget är på kort tid vända på den onda cirkeln och få restaurangen på fötter igen.

    Dramaturgin är uppbyggd i flera delar. I första delen så kommer huvudkaraktären (Gordon Ramsay) in och provsmakar på maten, förkastar den, gärna med svordomar och nedsättande anmärkningar. Sedan får vi träffa krögaren som bara är trött på allt och ser olycklig ut inför kamerorna.

    I del två så undersöker huvudkaraktären hur köket och den övriga personalen fungerar. De fungerar inte alls visar det sig. Dessutom är krögaren också envis och vill inte ändra på något, och inte sällan ifrågasätter huvudkaraktärens kompetens (vilket vi tittare skrattar åt). Vi får också höra vad gästerna tycker om maten. Den smakar hemskt får vi höra.

    Del tre inleds med konflikter. Huvudkaraktären Gordon Ramsay hamnar i en argumentation med skurken (krögaren, eller kocken vid vissa tillfällen) som är en orgie i färgstarkt språk på brittisk engelska. Det fungerar för att huvudkaraktären är stjärnan i programmet och har alltid rätt. Om krögaren eller kocken ger tillbaks med samma mynt så visar det bara på hur envis och osympatisk denna person är. Efter argumentationen så går oftast krögaren ut och säger ”jag skiter i det här” och ömsom gråter, ömsom är aggressiv.

    I del fyra så har helt plötsligt krögaren tagit sitt förnuft till fånga och är genom ett magiskt vingslag helt okej med vad Gordon vill göra. Lokalen stängs. Inredningen byts ut, nya menyer kommer till och ny köksutrustning från sponsorer som nämns extra med namn installeras. Allt i köket repeteras inför den obligatoriska nyöppningen. Allt ser bra ut. Skurken har blivit frälst, och alla är lyckliga.

    Den femte delen påannonseras innan reklamavbrottet i del fyra som extra dramatisk. Vi får se Gordon Ramsay svära, och någon från personalen snyfta fram ”det här går inte”. Vi tittare väntar spänt vad som skall hända. Det visar sig vara hyfsat odramatiskt. Lite kort kaos i köket innan det ordnar upp sig, och kameran fokuserar på besökarna som bara har gott att säga om maten. Efter sittningarna så samlas hela personalen tillsammans med Gordon. Någon gråter av rörelse, någon annan bara skrattar.

    Den sista delen, som är den kortaste och enligt mig den mest intressanta, är när Gordon Ramsay återvänder efter ett tag för att se hur det har gått. När kamerorna och produktionsbolagen har varit borta så kan vad som helst hända. Ibland så går restaurangen bättre än någonsin. Andra gånger så har de gått i konkurs för att krögaren direkt efter kamerorna försvunnit återgått till det gamla.

    I efterdyningarna av programserien så har det kommit fram att producenter gått uppmuntrat gäster att klaga högljutt på maten. Det har också kommit fram att krögarna knappt fått träffa Gordon Ramsay när inte kamerorna filmade. Det har också kommit anklagelser om att produktionsbolaget har planterat ut ruttet kött och trasig inredning för att göra det hela mer dramatiskt.

    Sant eller falskt spelar inte så stor roll för de som deltar. Tittarna minns mest de delar där de deltagande personerna beter sig som idioter. Att Gordon Ramsay gör det också är helt okej, det är ju en del av underhållningen. Tittarna får aldrig hela bilden eller lär känna de medverkande på ett djupare plan.

    Nu är våra svenska program inte speciellt farliga jämfört med sina amerikanska diton. Men ribban höjs hela tiden, även här. Tevebolagen tappar tittar och tjänar mindre pengar, likaså de traditionella tidningarna. Med det så ökar behovet av snabba och enkla pengar. Mindre djup och mer glätta. Större behov att saker skall vara svart eller vitt.

    10 kokböcker

    10 kokböcker. Det som säljer mest nu i Sverige

    Adlibris tiotopplista är en rätt så intressant läsning för att se vad folket ute i stugorna är intresserade av när det gäller mat. Det tar bara ett par sekunder att inse att LCHF är det som är mest intressant bland bokköparna. Att slänga in LCHF i boktiteln är nästan en garanti för att förlaget kommer gå med vinst på sin utgivning. Lite som det var för ett par år sedan med ”GI”. Jag kommer att återkomma till det vid ett annat tillfälle dock.

    En annan sak man lägger märke till är att nästan alla böcker på listan marknadsförs till kvinnor. Kanske inte så konstigt då det är kvinnor som lagar mest mat i hemmet, samt köper kokböcker. Det har helt enkelt inte hänt så mycket när det gäller jämställdheten i köken som man skulle kunna tro.

    För att få män att köpa en kokbok så verkar det när man har talat med bekanta på bokförlag att det skall vara en man på omslaget på kokboken. Sedan skall det gärna handla om grillning eller något annat ”manligt” som vilt, öl, eller klassisk svensk husmanskost. Men det viktigaste är att det är en man som är på bokomslaget.

    Jag kan ta Paolo Robertos kokböcker som exempel. Det är böcker som män faktiskt köper. För det är Paolo Roberto som har skrivit dem. Alla vet ju att han är en tuff kille. En gång ungdomskriminell, senare proffsboxare och inte rädd för att säga vad han tycker. Då känner män att det är ok. När man läser hans böcker så inser man att de inte alls handlar om machomat där Paolo dropkickar en oxe för att sedan stycka den med sina bara händer. Tvärtom så är det italiensk husmanskost och kärleksfulla anekdoter om sina släktingar (främst kvinnliga).

    Om man tog Paolo Robertos böcker och bytte ut honom mot en kvinna så skulle män förmodligen inte köpa boken. Det är där vi är i dagsläget. Fortfarande. Men jag tror att det sker en förändring på den punkten, långsam, men ändå gällande.

    Nåväl, har läst igenom alla 10 toppsäljande kokböcker på Adlibris, och skrivit korta recensioner, vilket har varit spännande. De flesta av titlarna kommer jag ge bort till en lokal bokloppis eftersom de inte var min kopp te. Alltid någon som kan finna glädje. Men en del är riktiga guldkorn.

    Där det står vilken målgrupp böckerna riktar sig till så baseras jag det på en enkel sak. Det är var marknadsföringen sker (t.ex. tidningar, bilagor i kvällspress, sajter och bloggar) och vilken inriktning de har.


    10 kokböcker med korta recensioner

    1. Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt av Katrin Zytomierska
    En bok av den kontroversiella Katrin Zytomierska. Innehåller recept som har utgått från någon typ av standardmall när det gäller den här typen av böcker. Katrin gillar att använda föraktfullt och mustigt språk om överviktiga, vilket skall fungera som någon typ av ”pepp”. Vi får veta att Zytomierska gick ner 33 kg (efter hon var gravid) och att hon skriver om sin ”resa” på ett ”personligt sätt” (läs: ingen korrekturläsning). Katrin Zytomierska har i samband med boksläppet figurerat som något av en inofficiell taleskvinna för LCHF i både teve och i tidningar där hon klankar ner på ”tjockisar” och andra ofrälse.

    Riktar sig till: Kvinnor


    2. Killen vid grillen : Borssén brassar på igen av Jonas Borssén
    Äntligen en grillbok av en kille! Skämt åsido så känns författaren initierad och kunnig, och jag får veta en del om grilltekniker jag inte kände till. Recepten är inte helt fel de heller. Gillar också att Borssén tycker vi skall grilla även på vintern. Något som jag har frågat mig själv varför inte fler gör.

    Riktar sig till: Män


    3. LCHQ : lågkolhydratkost av högsta kvalitet av Fredrik Paulún
    Har bläddrat igenom boken och kommit fram till att det är ett reklamblad för Paulún själv och indirekt Aftonbladet. Recepten är av samma tråkiga standardmall som de flesta av de här böckerna. Bör också noteras att Aftonbladet och Paulún använder sig av sensationsartiklar som ”Så gick vi ner 80 kr med den nya superdieten” där de som har gått ner inte alls har använt sig av hans diet. Man skall dock ge honom beröm för att han alltid hittar sätt att tjäna pengar på, i övrigt har han noll trovärdighet.

    Riktar sig till: Kvinnor


    4. LCHF-husmanskost : den goda vägen till hälsa och viktminskning av Anna Hallén
    Snyggt foto. Lite underligt dock att en del bilder visar rätter som uppenbarligen inte följer recepten de skall visa. Hallén berättar om sin ”resa” från att vara tjockis till nyfrälst LCHFare. Innehåller veckomenyer för att underlätta för läsaren. Boken är pedagogiskt uppbyggd och innehåller inga pekpinnar. Men jag fastnar inte riktigt, men jag tror många som är intresserade av LCHF kan finna nöje i denna bok. Anna Hallén ger också kurser där man kan bli diplomerad kostrådgivare, om någon skulle undra.

    Riktar sig till: Kvinnor


    5. LCHF för hela familjen : riktig mat ger nöjda barn av Monique Forslund
    Lättläst kokbok som riktar sig till barnfamiljer. Det debatteras om bland forskare om det är okej att rekommendera lågkolhydrat kost till barn vilket kan vara intressant att följa då boken handlar till stora delar om LCHF till barn. Författarinnan har lagt till små tipsrutor här och där, vilket fungerar bra. Fotot i boken är tekniskt sett av hög kvalité. Motiven är de vanliga, leende människor i homestylad miljö, något som vi ser hela tiden i kokböcker och publikationer om mat.

    Riktar sig till: Kvinnor med barn


    6. Systrarna Eisenmans mingelmat : 565 snittar, snacks & smårätter av Lisa Eisenman Frisk
    Jag har en vän som är galen i snittar. Han har den här boken som husbibel. Boken genomsyras av kvalité, från innehållet till bindningen. Man märker att de har arbetat över två år med denna bok. Supersnyggt foto och inspirerande recept. Utsedd i tävlingen Årets Måltidslitteratur 2011 till ”Bäst i alla kategorier” samt vann kategorierna ”Ceremoniella måltider” och ”Folkets röst”.

    Riktar sig till: Kvinnor


    7. Enklare bröd : recept på knådfria bröd med och utan surdeg av Martin Johansson
    Vad skall man säga? Matbloggsprisvinnaren 2007-2008 levererar åter igen. Det är enkelt att baka bröd med Martin Johansson, och han beskriver hela processen på ett pedagogiskt sätt så att även den som aldrig bakat kan baka fantastiska bröd. Startade den nya surdegsvågen nästan helt själv.

    Riktar sig till: Alla


    8. Dukandieten av Pierre Dukan
    Citat: ”Gör som Jennifer Lopez, Kate Middleton och 5 miljoner fransmän: prova succémetoden Dukandieten!”. Jag har bara läst några sidor. Känner spontant att jag inte orkar. Istället för att läsa hela boken så tycker jag man kan börja samla på kottar med avvikande form.

    Riktar sig till: Kvinnor


    9. LCHF för kvinnor av Anna Hallén
    Lättlagad LCHF-mat. Standardverk. Innehåller ”vägen till plattare mage” och hur man med hjälp av LCHF kan bli av med kvinnorelaterade problem. Introduktion till LCHF. Intressant för de som vill komma igång med LCHF.

    Riktar sig till: Kvinnor


    10. Sommar med systrarna von Sydow av Ebba och Amy von Sydow
    Nyckelord för den här typen av kokböcker: Pastellfärger, leende människor som minglar. Men visst, det är snyggt och recepten är bra. Kanske inget nyskapande, men bra. Jag gillar boken, jag kan inte sätta fingret på varför. Det är sådan där bok jag har framme i köket när jag har gäster. Hög trivselfaktor.

    Riktar sig till: Kvinnor.


    Vad handlar böckerna om?

    Du hittar böckerna hos välsorterade bokhandlare eller på Adlibris, Bokus och på Bokfynd.

    Salmorejo och Honungsbakade kycklinglår

    Jag måste erkänna att jag är en sucker för tapas och smårätter. De behöver inte alltid passa ihop smakmässigt. Däremot är sällskap viktigt. För mig är tapas förknippat med social samvaro där man sitter runt ett bord och delar på rätterna som står på bordet.

    För några dagar sedan så bjöd jag in några vänner och slängde ihop några enkla tapasrätter som fungerade som katalysator för en diskussion om varför det finns så mycket fler kvinnliga stjärnkockar i Spanien än i Sverige. En intressant diskussion som jag säkerligen kommer återkomma till i bloggform.

    Förutom recepten här så hade vi blandade charkuterier, manchego och kvittenmarmelad samt chorizo kokad i stekpanna med rödvin.

    Recepten kommer fån Isabel Capote på den berömda tapasrestaurangen Eslava i Sevilla.

    Salmorejo – Gazpacho från Córdoba

    För 4 tapas

    - 500g mogna tomater
    - 2.5 dl vitt bröd (någon dag gammal) söndersmulat
    - 2.5 dl olivolja
    - 1 msk sherryvinäger (eller rödvinsvinäger i värsta fall)
    - 1 vitlöksklyfta (om man är som mig och älskar vitlök kan man lägga till en eller 2 klyftor till)
    - Salt och peppar

    1. Blanda tomaterna och brödet i en mixer och mixa väl. Lägg till oljan, vinägern, saltet och pepparn och blanda tills soppan blir jämn och tjock.

    2. Servera som kall soppa med lite extra olivolja över. Om du vill göra lite extra så kan du även finhacka lite serranoskinka och hårdkokt ägg och strö över soppan. Som dipp kan du hälla upp i små skålar och doppa bitar av vitt bröd.

    Muslos de pollo a la miel – Honungsbakade kycklinglår

    För 4 tapas

    - 2.5 dl flytande honung
    - 100g smör
    - 1 tsk currypulver (använder Rajah Currypulver. Finns oftast i livsmedelsbutiker som säljer asiatisk/indisk mat)
    - 1 1/2 tsk senapspulver
    - 5 msk tomatketchup (använder Heinz)
    - 8 st kycklinglår

    1. Blanda ihop alla ingredienser förutom kycklinglåren i en kastrull. Rör om väl och koka upp. Ta bort kastrullen från spisen.

    2. Placera kycklinglåren i en ugnsfast form och häll över såsen och ugnsstek i en förvärmd ugn på 180°C (på min gasspis, markering 4) i ungefär 35 minuter. eller tills kycklingen är mörk och glansig. Servera omedelbart.

    Kategorier

    Arkiv

    Sidor