Tre varmkorvar, tre känslor

Varmkorv.

Har du någon gulity pleasure? Något som kanske inte är helt accepterat inom din vänskapskrets, men som du ändå inte kan låta bli?

Jag älskar varmkorv med bröd. Jag har prövat hipster varmkorv med surdegsbröd serverat med korv från Hötorgshallen. Den smakade gott. Men det var ingen varmkorv med bröd. Det var något annat.

Jag vet att det är massor av tveksamma ingredienser i den varmkorv jag inhandlar i den lokala livsmedelsbutiken. Frågan är ens om man kan kalla det korv med kött i. För det är så mycket annat skräp i så man börjar undra.

Häromdagen så var jag hungrig. Kände ett stort behov att tillfredsställa min hunger inom en kort tidsrymd. Första tanken var att göra en enkel pasta med pesto, men kom på i nästa sekund att jag inte var sugen på något som Paolo Roberto kunde ha lagat till. Någon primitiv del av hjärnan krävde att jag skulle äta varmkorv.

Av någon anledning som jag inte kan eller vill förklara så fanns allting som krävdes för en varmkorvsfest hemma. Satte korvbrödet i ugnen, kokade korven och ställde fram den e-nummerstinna räksalladen, Heinz ketchup (visste ni att ketchup från början inte innehöll tomat alls?) och den amerikanska senapen som är löjligt gul.

Lade upp bröden på en bricka med Elvis på som jag hade fått av en haschrökande amerikan (som var en vän till en väns vän) i Spanien som födelsedagspresent för många år sedan. Tryckte på senapsflaskan och målade botten på brödet senapsgult. Tog upp korven ur kastrullen och placerade varsamt ner den i brödet. På med ketchup och med en viss finess räksalladen.

Det som är det fina när man är vuxen, är att man kan äta hur många korvar man vill utan att någon säger stopp. Egentligen så kanske det vore bra att ha någon som sa stopp.

För efter tre varmkorvar så mådde jag inte så bra. Den första korven hade tillfredsställt hjärnans belöningssystem. Den andra korven var för att öka på njutningen. Den tredje tvingade jag i mig likt en knarkare. Bara för att jag var tvungen.

Det var ingen ”pleasure” längre. Bara ”guilt”.

Några minuter efter så kände jag mig som karaktären som åt så mycket att han sprack i Monty Pythons film Meningen med livet. Lade mig raklång på soffan och utstötte läten som för utomstående måste ha låtit extremt ynkligt.

Aldrig igen tänkte jag då. Men jag vet innerst inne att det kommer hända igen om ett par månader, för då skall jag till IKEA.

Det är något allvarligt fel på mig.


Mer om varmkorv hos Boel på Bind mig, mata mig.

Kategorier

Arkiv

Sidor