Matvett på tunnelbanan

Idag åkte jag tunnelbana. Kanske inte direkt någon chockerande nyhet då jag faktiskt är till stor del uppvuxen i Stockholm och har åkt tunnelbana en hel del i mitt liv. Men tänkte inte blogga om min erfarenhet av tunnelbaneåkandets nöjen genom åren. Det jag däremot tänkte blogga om är ätande samt förtäring av allehanda drycker på t-banan.

Dagens resa med tunnelbanan gick från Gamla stan till Islandstorget i Bromma. Vagnen jag satt i var rätt så fullpackad mellan Gamla stan och Odenplan då det visade sig att befolkningen i Stockholm har misstagit duggregn för någon dödlig syraattack från Marsianer. Inga problem med det, jag har ju trots allt varit i Kina där folk med flit tränger ihop sig så ingen skall känna sig ensam.

Jag sitter på min plats vid fönstret då en kvinna i 45-års åldern med sätter sig bredvid mig, eller rättare sagt så sätter hon sig på mig initialt, men tyckte tydligen jag var obekväm att sitta på.

Jag försökte ignorera denna person så gott det gick. Britter är kända för sin självbehärskning. Vi som är uppväxta i Sverige är däremot kända för behovet av personligt utrymme, något jag visade prov på genom att grymta och fnysa missnöjt när någon dristade sig att sitta bredvid mig.

Direkt efter att kvinnan har satt sig tillrätta så tar hon upp en hyfsat stor bit vattenmelon. Hon börjar äta på melonen med en teknik som hade likheter med rent smaskande, fast då med tillägget att hon skvätte en blandning av melon och saliv på mig.

Jag kände mig lite lätt irriterad och var tvungen att tala denna person till rätta. Jag berättade för kvinnan med en förvånansvärt mild ton i rösten att hennes saliv samt rester från henne melon hamnade ömsom i mitt ansikte, ömsom på mina byxben.

Hon blixtrar till av ilska. Hon ställer sig upp från sin plats och skriker fullständigt hysteriskt att hon har rätt att äta vad fan hon vill, och att jag kan dra åt helvetet. Jag känner mig smått chockerad över utvecklingen, men beslutar mig för att inte göra saken värre och går av tåget på Hötorget. Jag tar upp min mobiltelefon och tar en bild på henne, vilket hon märker och rusar fram och dunkar våldsamt på insidan av dörrarna (med melonen i ena handen) medan tåget lämnar stationen.

Jag har suttit idag och funderat lite på den här situationen på tunnelbanan. Enligt mig så är det inte okej att smaska i sig en vattenmelon på tunnelbanan. Inte så att melon i sig luktar starkt, utan för det innebär ett ätande som ackompanjeras av ett ljudligt slurpande och smaskande.

Men jag har varit med om situationer på tunnelbanan som är värre när det gäller ätande (kanske inte när det gäller aggressioner mot min person). Jag satt mittemot en man som satt och åt en pizza till hans medpassagerares stora ogillande. Eller den gången jag såg en hyfsat berusad ung man försöka äta en gatukökshamburgare.

Berusningsgraden på denna unga man gjorde dock att dressingen från hamburgaren på något sätt hamnade lite varstans i hans ansikte, men inte i munnen. Jag noterade också att han somnade efter ett tag och att delar av hamburgaren hade positionerat sig innanför hans tröja.

Vi har också kategorin som dricker mejeriprodukter direkt ur literförpackningar av tetrapack typ. Jag vet inte varför jag är så känslig för det. Men jag känner äckelkänslor av det. Att se en vuxen man som ser ut att inte behandlas med någon typ av psykofarmaka dricka filmjölk på tunnelbanan är något som gör att jag måste byta vagn.

Bör noteras att jag inte har dessa känslor om det är hemma hos någon, även om jag kanske inte tycker det är speciellt fräscht. Kanske borde jag besöka någon psykolog för att bearbeta detta.

Frågan är vad folk i allmänhet tycker är okej att äta och dricka i tunnelbanan (eller i bussar och spårvagnar).

Vad tycker ni?

/Christopher Anderton

Kategorier

Arkiv

Sidor