Dramaturgi i matprogram

Dramaturgi i matprogram
Ibland så brukar jag se på matprogram som är av typen ”reality tv”. Alla sådana program har en rätt så tydlig dramaturgi. De medverkande är inte skådespelare, men styrs på samma sätt som om de vore det.

Om vi tar t.ex. Gordon Ramsay så är han huvudrollsinnehavaren och stjärnan i sina program. Där kan han leva rövare genom att svära, vara dryg och allmänt svinig mot folk. Det också det han är mest känd hos den breda massan. Men det fungerar bra, för det har en chockfaktor och vi tittare tycker det är underhållande med ”bad boys” i rutan. Vi leker med tankarna om hur vi själva skulle reagera om vi var med i hans program och blir kallad för ”donkey”. Vi skulle tycka det var rätt så skoj faktiskt. Som om vi medverkade i en pjäs.

Vi fantiserar också om att kunna stå och skrika kreativa okvädningsord till folk. Vi gör det inte i vanliga livet för det inte är okej, men teve är inte på riktigt tänker vi.

Detta gäller dock bara för män. Om en kvinna skulle svära i teve så skulle tittarna tycka det vore ytterst opassande.

Ett exempel är Jennie Benjaminsson som medverkade som tävlande i första säsongen av Sveriges mästerkock i TV4. Under själva tävlingen så kunde rätt så mycket svordomar höras från de deltagande. Detta var givetvis inte något som man fick se så mycket av i den klippta och redigerade versionen av programmet, vilket är förståeligt. Produktionsbolaget Meter, som producerar programmet åt TV4, kände förmodligen att de behövde förstärka en del karaktärer i Sveriges mästerkock. Jennie Benjaminssons karaktär förvandlades under ett avsnitt från en ung 18-årig tjej med talang för matlagning till en tjej som svär som en sjöman. På det så hakade Aftonbladet på med artiklar där man rent av fabricerade citat från Jennie Benjaminsson i den allmänna yran om att man nu har en svärande ”bitch”-karaktär i Sveriges mästerkock.

På nätet så kunde man läsa hur arga tevetittare vräka ur sig både det ena och det andra om Jennie Benjaminsson. Hur hon var dryg, bitter och var den ”gnälligaste otrevliga barnungen som stått framför en tevekamera”.

Nu gick det ändå bra för Jennie, men det var nog inte tack vare produktionsbolagets kreativa klippning och redigering.

Om vi går vidare på dramaturgi så kan vi kika lite närmare på Gordon Ramsays Kitchen Nightmares (svenska versionen heter Kniven mot strupen). Där är upplägget att Gordon tar rollen som hård men rättvis machoman som kommer till en restaurang går dåligt. Uppdraget är på kort tid vända på den onda cirkeln och få restaurangen på fötter igen.

Dramaturgin är uppbyggd i flera delar. I första delen så kommer huvudkaraktären (Gordon Ramsay) in och provsmakar på maten, förkastar den, gärna med svordomar och nedsättande anmärkningar. Sedan får vi träffa krögaren som bara är trött på allt och ser olycklig ut inför kamerorna.

I del två så undersöker huvudkaraktären hur köket och den övriga personalen fungerar. De fungerar inte alls visar det sig. Dessutom är krögaren också envis och vill inte ändra på något, och inte sällan ifrågasätter huvudkaraktärens kompetens (vilket vi tittare skrattar åt). Vi får också höra vad gästerna tycker om maten. Den smakar hemskt får vi höra.

Del tre inleds med konflikter. Huvudkaraktären Gordon Ramsay hamnar i en argumentation med skurken (krögaren, eller kocken vid vissa tillfällen) som är en orgie i färgstarkt språk på brittisk engelska. Det fungerar för att huvudkaraktären är stjärnan i programmet och har alltid rätt. Om krögaren eller kocken ger tillbaks med samma mynt så visar det bara på hur envis och osympatisk denna person är. Efter argumentationen så går oftast krögaren ut och säger ”jag skiter i det här” och ömsom gråter, ömsom är aggressiv.

I del fyra så har helt plötsligt krögaren tagit sitt förnuft till fånga och är genom ett magiskt vingslag helt okej med vad Gordon vill göra. Lokalen stängs. Inredningen byts ut, nya menyer kommer till och ny köksutrustning från sponsorer som nämns extra med namn installeras. Allt i köket repeteras inför den obligatoriska nyöppningen. Allt ser bra ut. Skurken har blivit frälst, och alla är lyckliga.

Den femte delen påannonseras innan reklamavbrottet i del fyra som extra dramatisk. Vi får se Gordon Ramsay svära, och någon från personalen snyfta fram ”det här går inte”. Vi tittare väntar spänt vad som skall hända. Det visar sig vara hyfsat odramatiskt. Lite kort kaos i köket innan det ordnar upp sig, och kameran fokuserar på besökarna som bara har gott att säga om maten. Efter sittningarna så samlas hela personalen tillsammans med Gordon. Någon gråter av rörelse, någon annan bara skrattar.

Den sista delen, som är den kortaste och enligt mig den mest intressanta, är när Gordon Ramsay återvänder efter ett tag för att se hur det har gått. När kamerorna och produktionsbolagen har varit borta så kan vad som helst hända. Ibland så går restaurangen bättre än någonsin. Andra gånger så har de gått i konkurs för att krögaren direkt efter kamerorna försvunnit återgått till det gamla.

I efterdyningarna av programserien så har det kommit fram att producenter gått uppmuntrat gäster att klaga högljutt på maten. Det har också kommit fram att krögarna knappt fått träffa Gordon Ramsay när inte kamerorna filmade. Det har också kommit anklagelser om att produktionsbolaget har planterat ut ruttet kött och trasig inredning för att göra det hela mer dramatiskt.

Sant eller falskt spelar inte så stor roll för de som deltar. Tittarna minns mest de delar där de deltagande personerna beter sig som idioter. Att Gordon Ramsay gör det också är helt okej, det är ju en del av underhållningen. Tittarna får aldrig hela bilden eller lär känna de medverkande på ett djupare plan.

Nu är våra svenska program inte speciellt farliga jämfört med sina amerikanska diton. Men ribban höjs hela tiden, även här. Tevebolagen tappar tittar och tjänar mindre pengar, likaså de traditionella tidningarna. Med det så ökar behovet av snabba och enkla pengar. Mindre djup och mer glätta. Större behov att saker skall vara svart eller vitt.

Kategorier

Arkiv

Sidor