Herr Anderton på vinkällaren Grappe

Herr Anderton på Grappes
Jag var och drack vin på vinkällaren Grappe för ett tag sedan. Det kändes lite spännande, då detta etablissemang är en medlemsklubb. Jag har alltid haft en romantisk syn på exklusiva medlemsklubbar. Jag tänker mig en stor lokal med mycket mahogny och stora bekväma läderfåtöljer. I denna lokal så sitter det äldre gentlemän och läser tidningar medan de smuttar världsvant på sin konjak.

När jag gick med raska steg mot Grappes så kände jag mig lite nervös. Skulle jag passa in där? Jag hade förvisso en klubblazer från Tiger, Filippa K byxor och ett par svarta skor från en skomakare i Cambridge. Jag var tvungen att stanna upp och ett kvarter innan och visualisera mig hur jag står upp och berättar för gentlemännen i lokalen om min senaste tigerresa till Indien. Mina fantasier har en stark dragning åt 1920-talet.

När jag kliver in på Grappes i sällskap med vinkännaren Fredrik Schelin, så är den första personen jag ser Carl Jan Granqvist. Carl Jan har jag stött på i de mest underliga sammanhang. Första gången var på ett öppnande av gayklubben TipTop som låg på Sveavägen. Carl Jan hade tydligen ett finger i spelet när det gällde köket. Vi speciellt inbjudna bjöds på en trerätters meny med avec och större mängder snaps och hade det väldigt trevligt. Jag tror det var just när jag började känna av en viss berusning Carl Jan ställer sig upp mitt bland borden och låter meddela att han skall hålla ett tal.

Det var ett mycket förvirrande tal för oss gäster. Folk förstod inte så mycket av vad Carl Jan hade sagt. Men en del berättade att Carl Jan just hade kommit ut som bisexuell, vad det nu hade att göra med TipTops kök.

På Grappes vinkällare stod han leende och tog emot gäster i egenskap som ägare. Jag nickade snabbt till honom när jag gick förbi för att hänga av mig min rock. Jag tror inte ens han såg det, vilket gjorde att jag kände mig dum i huvudet.

Gick på bekvämlighetsinrättningen för att svära lite till mig själv över min hälsning. När jag kom ut så hade Fredrik försvunnit och jag fick bege mig på jakt efter mitt försvunna sällskap. Jag lyckades vandra in bland ett sällskap rundlagda män som skålade i ett större rum. De tittade på mig och undrade vem jag kunde vara. Kanske trodde männen att jag var en kaffepojke. Jag försökte skyndsamt ta mig därifrån och hamnade i köket, där en snäll kvinna frågade var jag skulle och visade mig dit jag skulle.

Där satt Fredrik, mina vänner reklammannen Pär Gamlin och Herr Daniel Fritzdorf. Jag måste säga att det blev ett glatt möte när jag kom fram till bordet. Den där speciella känslan när man träffar gamla vänner efter en längre tid där man inte har setts.

Alla hade tagit med sig en flaska rött vin till kvällen, något som alltid är spännande. Givetvis så var jag i en samling med män som kunde sina viner. Jag kan ingenting om viner, utan tycker mest om att dricka dem. Vinet jag hade med mig var något som lät väldigt trendigt. Ett ekologiskt rödvin från Argentina som heter »Cameleon«. Det var det jag hade hemma, och jag vet inte ens hur den har hamnat i mitt hem. Jag googlade på vinet, och det hade fått rätt så bra recensioner.

Mitt vin smakade skit. Pär, som älskar att få gnabbas med mig drack vinet med en illa dold avsmak. Hans betyg på vinet var att det smakade ”skit”. Fredrik, som ändå är en vinkonnesör höll masken och sa inte så mycket, förmodligen för att inte såra mig. Herr Fritzdorf gjorde som mig och tänkte på barnen i Biafra som inte får sitta och dricka vin, och drack upp det som hade fyllts på i hans glas.

Jag kände att det var tur att det fanns en väl tilltagen ostbricka. För gommen var fylld av en slags underlig bismak från mitt ekologiska vin, och jag fyllde min mun med blandade ostar när ingen såg.

Stämningen var ändå vad man kan kalla hög trots mitt skitvin, och när vi lämnade Grappes så hade jag lite olika känslor. En viss salongsberusning, som jag kallar för det »gyllene ögonblicket« då allt är som mest perfekt. Något som författarinnan Anne Rice myntade en gång. Jag kände också att Grappes vinkällare inte alls var vad jag hade tänkt mig. Det var givetvis ett spännande ställe, men när jag var där så märkte jag att mitt sällskap satt med helt vardagliga kläder. Det var bara jag som stroppade runt med klubblazer och försökte se märkvärdig ut. Men samtidigt så var det skönt att folk var så avslappnade och inte alls var så ”stiff upper lip” som man skulle ha sagt i England.

Utanför så tänkte jag att det i princip bara var män som gäster på Grappes. Varför vill inte kvinnor ha sina viner i Carl Jans vinkällare? Har jag ens träffat på någon kvinna som har vin som intresse? Jag tror inte det, och jag är lite förundrad över det varför det skall vara på det sättet. Jag skall fråga Fredrik nästa gång jag får tillfälle, och möjligtvis en genusvetare som kanske kommer ondgöra sig över sakernas tillstånd.

3 svar till “Herr Anderton på vinkällaren Grappe

  1. Plocka med mig nästa gång. Jag är kvinna. Vinintresserad. T.o.m. med universitetspoäng i ämnet. Jag kan sitta och snöa in mig på terroir om det skulle passa?

Kommentera

Kategorier

Arkiv

Sidor